32 grader visade termometern när jag satte mig i postbilen strax efter kl 10 imorse. Det skulle bli en arbetsdag som handlade om en enda sak - överlevnad.

Bäst som jag satt där och körde med svetten rinnandes ner i ögonen och blodtörstande hästbromsar surrandes kring huvudet kände jag mobilen vibrera i fickan. Ett inkommande sms och hoppets låga tändes. Kanske var det en god vän med några vänliga ord som skulle få mig att le mitt i all misär.

Jag öppnade sms:et och hoppet byttes mot en vilja att kasta ut mobilen genom fönstret.