Som medievetare kunde jag inte låta bli att blogga när jag läste den här hemska artikeln på Aftonblandets hemsida.

Att nya medier trätt fram mer och mer under 2000-talet är inget nytt. Fenomen som Facebook, Twitter och bloggar är i princip det enda man hör om. Vissa av oss har fler vänner och mer social kontakt på olika forum än vi har IRL. Det är den nya tidens kommunikation, där tid och rum suddas ut och vi kan kommunicera med andra var och när vi vill.

Gränserna mellan det privata och det offentliga suddas också ut i och med att vårt sociala liv flyttar ut på Internet. Vi Twittrar om att vi dammsuger vardagsrummet medan vi kikar på bilder från grannens grillfest på Facebook. Vi vet vad andra äter till middag och vi berättar själva om vad vi har med oss i plastkassen hem från ICA.

Jag har, som medborgare i det nya mediesamhället, funnit mig tillrätta i tillvaron eftersom jag i princip har växt upp med det. Jag är van att folk har insyn i mitt liv och att jag har insyn i deras, jag har valt det själv och jag har accepterat de nya sätten att kommunicera. Men till och med jag tycker att det finns en gräns.

Först och främst är min åsikt om självmord den att det är ett själviskt val man gör, där de som lider mest är familjen, släkten och vännerna som blir lämnade med sorg, saknad, tomhet och ett stort VARFÖR som de aldrig riktigt får svar på.
Att sedan livefilma sitt eget självmord och publicera/sända i ett forum.. Det finns egentligen inga ord. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag ana att man med hjälp av nya medier kunde nå så långt in i den privata sfären som att faktiskt bevittna någon som tar sitt eget liv. Då har det för länge sedan gått över gränsen.

Fy fan säger jag bara. Fy fan.